Alec stapplar ut från institutet och ser magimuren som tornar upp sig framför honom. När dörren till institutet är stängt är det nästan becksvart där Alec står. Han går fram till magimuren och tar fram sin stele.

Han tar upp pappret där Clarys ritning av runan för att komma igenom magimuren finns. Han ritar upp runan på muren och väntar några sekunder.

Det börjar att ryka runt runan och ett stort håll öppnas runt den. Alec skyndar sig att hoppa igenom hållet som stängs när han kommit ut på andra sidan.

Han tittar sig omkring och vet inte riktigt vart han är eller om han borde vänta där han är på att Magnus kommer.

Han börjar att gå åt det hållet som han nog tror att Magnus lägenhet ligger. Alec behöver inte gå så långt innan han ser Magnus och en annan väldigt kort man komma emot honom. Alec känner inte igen mannen men mannen verkar känna igenom honom.

När de kommer närmare, kramar den lille mannen om Alec som tittar på Magnus som inte säger någonting. Han verkar mer ha fått ett stort leende på läpparna. Om det beror på att han ser Alec eller att den lille mannen precis har kramat om Alec, kan han inte svara på.

”Magnus.” Säger Alec när den lille mannen äntligen har slutat krama honom och gått fram till magimuren.

”Alec.” Säger Magnus och ger Alec en något kortare kram. ”Hur har du kommit ut.” Frågar han och upptäcker precis att Alec ser skadad ut. ”Är du skadad?”

”Det är ingen fara. Izzy gav mig några runor för att hela mig, men de verkar inte riktigt fungera jättebra. Skall du inte introducera oss, Magnus?” Frågar Alec och nickar med huvudet mot den lille mannen som verkar undersöka något nära på magimuren.

”Alec, det här är Charles. Charles, det här är Alec.”

Charles vänder sig om och vinkar till Alec som vinkar tillbaka. Han tar sig i sidan och sätter sig ner på trottoaren.

”Alec!” säger Magnus och hjälper honom att lägga sig ner. ”Alec, är du ok. Vart blev du skadad?”

”På ryggen.” Säger Alec och drar ihop kroppen i kramper.

Magnus lyfter upp hans tröja och tittar på hans rygg.

”Ah, en sprängerdemon.”

”En vad?” Säger Alec och försöker att vända sig om.

”Ligg still.” Nästan skriker Magnus och mumlar en trollformel samtidigt som han för händerna över Alecs rygg.

Efter en stund lyfter Magnus händerna, drar ner Alecs tröja och hjälper honom att sätta sig upp.

”Tack Magnus, nu känns det bättre.”

”Bara för stunden, tyvärr. Jag kunde inte läka dig helt, det krävs några speciella krämer som jag tyvärr inte har med mig. Du borde vara bättre i någon timme eller så.”

”Okej.”

”Fram till dess. Stannar du här och vilar dig.” Säger Magnus och hjälper Alec till en bänk inte långt från institutet.

”Charles, har du kommit fram till något?” Frågar Magnus när han ställer sig bredvid Charles framför magimuren.

”Det ser ut på samma sätt som när jag lämnade den. Ingen förändring. Den enda frågan jag har är hur Alec kunde ta sig ut. Idén med magimuren är ju liksom att ingen skall kunna ta sig in eller ut. Förutom på vissa ställen, vid vissa tidpunkter på dagen.” Charles vänder sig till Magnus och tittar upp på honom.

”Alec fick troligen hjälp att skapa en runa som kunde ta sig förbi magin. Att jag inte tänkte på det tidigare.” Småskrattar Magnus.

”Vad då Magnus? Vem kan skapa en runa som kan komma förbi min magi?”

”Clary Fray.” Svara Magnus.

”Clary Fray. Är hon känd?” Frågar Charles och tittar på Magnus.

Magnus skakar på huvudet och säger ”Nej, inte direkt. Men hon har förmågan att skapa nya runor.”

”Så hon kan hjälpa oss att skapa en runa som kan återställa allt detta?” Frågar Charles.

Magnus tittar ner på honom, ”Nej. Jag vill inte blanda in henne i det här. Det måste finnas något annat som vi kan göra.”

Magnus för sina händer över magimuren och glasbiten som han fick tidigare av Charles.