Jace och Clary pulsade genom snön till Isabelle och Alec som stod och väntade utanför Institutet. Stora snöflingor föll ner och fastnade i Clarys röda hår.

”Det tog sin tid.” säger Isabelle irriterat.

”Det snöar ju så förfärligt. Fattar du hur jobbigt det är att pulsa i alla den här snön. Jag tror aldrig att jag har sett så mycket snö förut. Det måste ju vara någon slags rekord för snö i New York,” säger Jace och hälsar på Alec.

”Det är inte rekord. Tydligen snöade det ännu mera, om det nu är möjligt, för ungefär 200 år sedan.”

Jace, Clary och Isabelle tittar på Alec som skyndar att tillägga, ”Magnus och jag pratade precis i telefon.”

”Vart är vår glittriga vän? Skulle inte han också vara här nu?” Frågar Jace samtidigt som han drar jackan tätare omkring sig.

”Det var därför han ringde. Han hade fått förhinder, så vi får tydligen klara det på egen hand.”

”Skall ni bara stå här och prata eller skall vi sätta igång?” Säger Isabelle samtidigt som hon plockar upp något från marken, stoppar det i sin högra stövel och pulsar iväg genom snön. De övriga tre försöker att hinna ifatt henne, men det är för mycket snö på marken och som faller omkring dem.

Clary, Jace och Alec försöker skynda sig för att hinna ikapp Izzy. De kommer fram till en vägkorsning, men de kan inte se åt vilket håll som hon har gått. Snön som faller har sopat bort alla spår av henne.

”Någon av er som ser Izzy?” frågar Alec mer orolig röst.

De tittar åt alla håll, men de kan inte se det minsta spår av Isabelle.

”Vart kan hon ha tagit vägen? Hon kan ju inte bara ha försvunnit.” Säger Alec samtidigt som han tar upp sin mobil och slår numret till Isabelle.

Längre bort på vägen som svänger till höger, hör de en telefon som ringer. Clary skyndar sig dit med Jace och Alec tätt efter.

Clary plockar upp telefonen och Alec sliter den ur hennes hand.

”Det är Izzys jag är säker. Hon har precis en sån här och tidigare idag frågade hon mig vilken bakgrund hon borde ha på telefonen, nu när det typ är jul snart, ville hon byta för att komma i rätt stämning eller nått. Jag antar att det här är Izzys jul. En vit bakgrund, passar ju med all snö som faller nu.”

”Sluta skämta Alec. Det här är ju allvarligt. Vem vet vart Izzy har tagit vägen. Hon kan ha blivit kidnappad, eller bortrövad eller vad som helst.”

”Om det är någon tjej i New York som inte kan bli kidnappad så är det Izzy. Hon slåss ju mot demoner och vampyrer. Så hon borde ju rimligen klara sig själv mot några mesiga män som håller på att kidnappa henne. Nej, det tror jag inte kan hända henne.”

”Men vart kan hon ha tagit vägen då? Hon skulle väl inte bara låta sin mobil ligga här i snön?” säger Clary och går fram till Alec.

Han rycker på axlarna och verkar inte ha något bra svar på hennes fråga.

”Tja, vi kan ju inte stå här och bara vänta på att hon kommer tillbaka. Är det inte bättre om vi går tillbaka till institutet och väntar där? Eftersom vi har hennes mobil, så borde hon väl vilja ha den tillbaka, rimligast är väl att hon kommer att ringa till den. Eftersom att VI har telefonen så behöver vi ju inte stå kvar här. Telefonen är ju flyttbar liksom.” Jace tar telefonen ur Alecs hand och börjar gå nedför gatan.

Alec och Clary ser på varandra innan de skyndar sig efter Jace.

Clary har svårt att se honom för all snö som faller, men hon ser hans fotsteg i snön som hon följer och som hon sätter sina egna fötter i.

Hon håller på att gå in i Jace när han plötslig stannar.

”Hallå, se dig för. Du kan inte bara stanna sådär.”

”Clary. Ser du vad jag ser?” Frågar Jace och pekar.

Clary lyfter upp huvudet, går och ställer sig bredvid Jace och tittar åt det håll som han pekar.

Hon kan inte se mycket för all snö som yr omkring henne. Men om hon kisar med ögonen upptäcker hon att hon kan se lite genom snön. Till en början ser hon ingenting, men desto mer hon tittar ser hon något som tornar upp sig framför dem och framför institutet.

”Vad är det?” Viskar Clary.

”Ingenting som jag har sett förut,” säger Jace.