Julkalender 2016 - Lucka 14
Del 14
Alec tittar på den röda varelsen som står framför honom. Den är 2 meter lång, med två horn som sticker ut från pannan och böjer sig bakåt som på en get. Han öron är stora och spetsiga och han har en svans som delar sig i två längst ut. Hans lång klor gör stora märken i golvet när han går bort till kvinnan som sitter bakom skrivbordet. Hon ser helt förtrollad ut, precis som att varelsen är en Gud.
”Vad vill du med mig och Jace egentligen?” Frågar Alec och tittar på varelsen. Den vänder sig om, lägger sitt stora huvud på sidan och stirrar på Alec.
”Alexander. Att du inte har förstått ännu att jag egentligen inte vill något med dig. Jag måste bara hålla dig och Jace vid liv, annars kan jag inte existera. Erat blod, så länge det flyter i era ådror kommer det även att flyta i mitt.”
”Så vadå? Vi skall vara sitta här för evigt? Så att du kan göra vad då? Ta över världen?”
Varelsen går tillbaka till Alec, böjer sig ner och tittar på honom. ”På sätt och vis. Det är väl snart jul, den mest fantastiska tiden på året?”
”Varför det?” Frågar Alec förbryllat. ”Julen är ju för alla glada människor, det är ju bara julklappar, snö, glada människor, konstiga dofter, snö och jultomten. Typ inget av det som du verkar att vara.”
”Åh, Alexander. Vi är nog mer lika än du tror. Du verkar inte vara ett stort fan av Julen.”
”Nej, inte direkt.” Säger Alec och tittar bort.
”Jultomten. Vilket skämt.” Säger varelsen och ställer sig upp. ”Den tjocka mannen som ger julklappar till alla barn. Till alla snälla barn skall vara det vara. Har inte barnen varit snälla, skall de absolut inte få några julklappar. Då blir det smisk och sedan ner i min säck.”
”Va?” Säger Alec förvånat och tittar på varelsen.
”Huh, du har visst inte hört talas om mig, har du?”
”Så du har ett namn?”
”Självklart har jag ett namn. Jag är Krampus. Du måste ha hört talas om mig.”
Alec skakar på huvudet ”Nej, tyvärr inte.”
”Va? Så länge kan jag väl inte ha varit borta? Vilket år är det?” Skriker Krampus och går med snabba steg fram till kvinnan som helt plötsligt verkar vakna ur en förtrollning.
”Det är 2016, Krampus.” Säger hon och ställer sig upp. ”Det är dags för dig och mig att ta över världen.”
”Ta över världen… Ett barn i taget.” Säger Krampus och sätter sig på stolen som kvinnan precis rest sig ifrån. ”Den här gången skall ingen få stoppa mig. Inte den tjocka gubben med skägget, eller några dumma skuggjägare.”
”Dumma skuggjägare?” Frågar Alec.
”Dumma skuggjägare. De stoppade mig i sista stund, förra gången jag var här. Det skall INTE få inträffa den här gången. Kvinna, har du en lista på alla barn som inte varit snälla i år? Vi måste börja nu om vi skall hinna hämta alla barn innan jultomten hinner ge dem julklappar. För då är det för sent. Den jädra julklappen är förtrollad med något. Så fort barnet rör vid den så blir alla deras synder under året raderade och jag kan inte ta dem.”
”Så du menar, att du förra gången blev överlistad av Jultomten?” Säger Alec och skrattar.
”Skratta du bara skuggjägare. Den gången hade jag inte det jag har nu.”
”och vad är det?”
”Du och din parbati givetvis!” Säger Krampus och flinar stort.
