Julkalender 2016 - Lucka 10
Del 10
Jace vaknar med ett ryck när han känner en brännande smärta på armen. Han ser kvinnan som står framför honom med en kniv i handen som det är blod på.
”Så du är vaken nu. Jag behövde bara lite av ditt blod.”
”Mitt blod? Vad skall du med det till?” frågar Jace trött. ”Har du drogat mig?”
”Hur skulle jag annars få ditt blod? Du vägrade att sitta still. Jag behöver både ditt och Alexanders blod.”
”Alec? Vart är Alec?” Frågar Jace och sätter sig rakare upp i stolen när hans parabatai blir nämnd. Han tittar sig runt för att se om Alec är i samma rum som Jace är i.
”Jag har skickat några av mina tjänare att hämta Alec, så han borde vara här snart.” Säger kvinnan och ser ut att studera blodet som hon precis tagit från Jace.
Jace hör att dörren bakom honom öppnas och han ser fyra män komma in med Alec som ser ut att sova. ”Han var inte alls medgörlig så vi fick ta till drastiska metoder.” Säger en av männen och tittar på kvinnan som satt sig bakom skrivbordet igen. Hon verkar studera Alec innan hon säger, ”jag trodde han skulle vara enklare än Jace här. Men det verkar som att den mörkhåriga är den som är mest motsträvig. Intressant. Det var tvärtom förra gången.”
”Förra gången?” frågar Jace och tittar från Alec till kvinnan. ”Vad menar du med förra gången? Har ni kidnappat flera skuggjägare?”
Kvinnan viftar med handen när hon säger ”Det var 200 år sedan. Inget som du behöver bry dig om nu.”
”200 år sedan? Jag har inte läst något om skuggjägare som blivit kidnappade för 200 år sedan.” Konstaterar Jace och tittar förbryllat på kvinnan.
”Du tror väl inte att de skrivit ner att några av deras egna blivit kidnappade och aldrig hittade igen?! Nej, det förväntar jag mig att du inte vet något om.”
Kvinnan reser sig igen och tar en ren kniv från sitt skrivbord som hon går med fram till Alec. Hon sprättar upp ärmen på hans tröja och skär ett snitt i hans underarm så att blodet börjar sippra fram. Blodet droppar ner på golvet och hamnar bredvid Jaces egna blod.
”Vad skall du ha blodet till?” Frågar Jace igen. ”Nu när du har fått både mitt och min parabatais blod, tycker jag det inte är mer än rätt att du berättar vad du tänker använda det till. Och varför det är så viktigt med just vårt blod.”
”Så många frågor Jace… Har du aldrig hört talas om uttrycket; den som väntar får se? Eller du kanske är en av de där otåliga typerna som vill veta allt på en gång.”
Jace säger ingenting utan tittar bara på kvinnan som skrapar ner Jace och Alecs blod i en stor skål av trä.
”Men, när jag nu har fått erat blod och jag tackar verkligen för att ni vill bidra, så antar jag att det inte är någon idé att dra ut på det hela, ni får ändå möta honom snart.” Kvinnan tittar på Jace med ett stort leende på läpparna.
”Honom?”
”Ja, honom… Krampus så klart!”
