”Jace! Jace!”

Jace öppnar sakta ögonen och blinkar några gånger för att vänja sig vid det skarpa ljuset. ”Izzy?” Säger han sömnigt och sätter sig upp. Han svänger benen över sängkanten och lutar sig framåt.

”Tack ängeln – Jace. Jag var rädd att du var död.”

”Ingen demon kan döda mig så lätt.” Jace tittar upp och ser Izzy som sitter på en liknande säng på andra sidan det lilla rummet. Ett bord med två stolar står emellan deras sängar och på bordet står en karaff med vatten. Jace som plötsligt känner sig törstig reser sig upp och häller upp ett glas. Han sväljer allt i ett svep och torkar sig sedan om munnen med baksidan av handen.

”Vart är vi Jace? Och vart är Alec?” Izzy sätter sig på stolen mittemot Jace, som är mycket skönare än den hårda platta som hon kallat säng.

”Jag vet inte det heller. Men något som jag vet är att Alec inte är död. Jag hade känt det i sådana fall.” Jace lägger en hand över sin Parabatai-runa och tänker en kort stund på Alec som han senast såg stå vid kanten av sjön.

”Om det nu var demonen som kidnappade oss, varför tog den dig och mig? Och inte dig och Alec? Vad har han för nytta av mig.” Frågar Izzy.

Jace vänder ett öra mot dörren ”Jag tror att vi inom kort kommer att få reda på det.”

Dörren flyger upp och demonen ställer sig i dörröppningen. ”Jag tyckte jag hörde röster.” Demonen sneglar på Jace och Izzy ”Jag antar att ni är hungriga? Vad sägs om lite mat?”

”Nej tack, vi är inte hungriga” skyndar sig Jace att säga innan Izzy hinner få en syl i vädret. Hon blänger på Jace när demonen med ett svep vänder om och dörren går igen bakom honom.

”Varför sa du så? Jag är visst hungrig.” Säger Izzy surt.

”Izzy. Det finns inte en chans att jag stoppar i mig någon mat som den demonen erbjuder oss. Vi vet inte ens vart vi är eller hur farligt det är att äta maten som finns här.” Säger Jace och pekar med ena fingret ner i bordet vid varje stavelse. 

”Åh.” Säger Izzy surt, vänder bort huvudet och sätter armarna i kors. Ibland blir hon bara så trött på Jace som hela tiden skall ha rätt. ”Men vi kunde väl åtminstone ha fått ha kvar våra vapen.”

”Han är väl inte dum heller. En demon vet väl om hur farliga vi kan vara.”

”Men ändå. Tänker han bara låta oss ruttna här eller vad?” Frågar Izzy och tittar ut genom det enda fönstret som finns i rummet. Snöflingorna dalar sakta ner och Izzy börjar tänka på Julen i New York och hur hon hade sett framemot att få spendera den med Simon.

”Simon.” Utbrister hon plötsligt och Jace tittar förvånat på henne. ”Han vet säkert inte om att jag är kidnappad. Vi som skulle träffas senare idag och köpa julklappar.”

”Alec lär väl ha sagt till Clary att vi är kidnappade vid det här laget och hon borde ha sagt det till Simon. Så han vet nog om det.” Säger Jace och stänger ögonen.

”Tänker du sova nu?”

”Varför inte? Vi har väl inget bättre för oss.”