Lord of Shadows recension
Cassandra Clare har gjort det igen! Hon har fått mig att återigen bli kär i en underbar bok som absolut kommer att vara på min lista över Cassies bästa böcker. Har ni ännu inte läst klart boken, kan ni göra er beredda på att tårarna kommer att rinna i slutet... Jag läste de sista sidorna i boken med ögonen fulla av tårar. Det var länge sedan en bok gjorde så stort avtryck på mig.
Jag skall försöka att ge er en kort recension utan några spoilers för er som ännu inte har hunnit att läsa boken.
Lord of Shadows fick mig att gråta, skratta och känna så mycket värme för karaktärerna. De flesta fick vi lära känna redan i Lady Midnight, och vi fick komma dem ännu närmare i denna andra boken. I vanliga fall brukar ju bok 2 i en serie vara en brygga mellan bok 1 och 3, men Lord of Shadows kändes som allt annat än det. Jag hade så svårt att lägga boken ifrån mig, och flera av scenerna komma att leva kvar i mitt minne för en lång tid framöver.
En sak som jag alltid har gillat med Cassies böcker, är att även om det är en sådan komplex värld och det händer saker precis hela tiden, så lyckas ändå Cassie väva ihop alla karaktärer och händelser på ett naturligt sätt som gör att man inte tappar bort sig.
Boken börjar med ett återseende i form av Jace, en karaktär som jag trodde att jag inte alls saknade att läsa om, men där hade jag tydligen fel, då jag kom på mig själv, när jag läste Lord of Shadows, att jag väldigt gärna skulle vilja veta vad Jace och Clarys hemliga uppdrag är. Något som jag hoppas att vi kommer att få reda på i den tredje boken av The Dark Artifices, som har namnet Queen of Air and Darkness. Speciellt i stunder där just Jace och Clary var omnämnda av de andra karaktärerna.
Det fanns även flera av dessa stunder genom hela boken, då handlingen till viss del utspelade sig i London, fick jag allt som oftast vibbar till en annan av Cassies serier - The Infernal Devices.
Jag gillade även de delar som utspelade sig i fé-landet (eller fé-länderna, då det är delat), det var så bra beskrivet så att jag kunde verkligen måla upp i huvudet hur platserna ser ut. Det var kul att återigen få stifta bekantskap med Fé-drottningen och hennes hov, och lite extra kul när ett namn som man känner igen från tidigare böcker (TMI och eller TID) kommer upp i samtal, eller att karaktären i fråga interagerar med huvudpersonerna i LoS. Det ger en återigen en känsla av att alla böckerna om skuggjägarna har ett samband.
Det visade sig även att féerna kom att spela en stor del av handlingen i LoS, mer än vad jag från början hade trott och även Parabatai-bandet som jag antar att jag måste nämna. I alla de tidigare böckerna (minus LM) har ju Parabatai-bandet verkat att vara en bra sak, där man blir starkare tillsammans etc.
Men för vårat Parabatai-par i LOS verkar det inte vara något annat än en förbannelse. Det är lätt att förstå att de tillvarje pris som helst vill bli av med det, men det är ju tyvärr inte så lätt som de först trodde.
Och féerna är inte direkt ett av mina favoritfolk. Även om de inte kan ljuga, så kan de manipulera andra till att göra saker åt féerna som kan verka bra, men allt som oftast slutar det i tragedi.
Det som man dock aldrig kan få nog av i Cassies böcker är romansen. Lord of Shadows innehåller en hel del av just den varan. Men som alltid är det på gott och ont. Det som slog mig hårdast var den kärleken som finns mellan alla Blackthorn syskon, även om de alla är olika så älskar de ändå varandra mer än något annat.
Vissa av syskonen har gjort större intryck på mig än vad jag trodde att de skulle göra, inte minst Ty som lever i helt annan värld än någon annan. Och den vänskap som han finner i Lord of Shadows hoppas jag varar, för han behöver en vän som på något sätt förstår honom.
Några andra karaktärer växte även under bokens gång, inte minst Emma som börjar att framstå som en väldigt stor skuggjägare som inte låter någon sätta sig upp emot henne.
Däremot känner jag inte lika mycket kärlek för några av de nya karaktärerna. Speciellt en karaktär, fick mig att vilja strypa henne gång på gång.
Lord of Shadows gav oss även några otippade romanser som var väldigt underhållande att följa och jag hoppas att vi kommer att få följa dem även i nästa bok.
Cassie har även valt att introducera oss till en karaktär som är transgender. Den scenen där detta avslöjas tycker jag var så bra skrivet att man verkligen fick en känsla för vilka motgångar karaktären i fråga har haft emot sig.
Men det skulle väl inte vara en bok av Cassandra Clare om det inte även innehåller några dödsfall. En av dem var inte så svår att räkna ut att den skulle inträffa, medan två andra var helt otippade och en av dem krossade mitt hjärta rejält. Den karaktärens död kommer med största sannolikhet att vara en stor del av den tredje boken, där de allra flesta av karaktärerna kommer att handskas med dödsfallet på troligen helt olika sätt.
Boken tyckte jag genom syrades av de stora skillnader som finns mellan våran värld (den mondäna) och skuggjägarnas värld, där allt som är annorlunda är av ondo. Inte minst Ty som med sin autism är annorlunda, men som skuggjägarna inte har något namn på. Att det är av ondo att skuggjägare är tillsammans med någon som inte är en skuggjägare och att det måste stoppas - Alec och Magnus, Helen och Aline. Och att skuggjägare som inte är som de andra inte har någon rätt att vara en skuggjägare.
Detta är ju även oerhört viktiga frågor som med lätthet även kan appliceras på våran nutid, där olika inte minst politiska parti har sina egna syn på frågor som rör vårat samhälle och hur vi borde leva, eller vilka som inte borde få leva i vårat land.
Även om boken i första hand handlade om familjen Blackthorn så var det kul att få läsa om en annan spännande liten familj som jag hoppas att vi får följa även i Queen or Air and Darkness, som är beräknad att släppas under 2019.
Lord of Shadows förtjänar inget mindre än 5 av 5 runor!
